Ibland skulle jag vilja ha en lite pysventil i nacken som jag kunde vrida på så att gyttret av tankar, känslor och allt som bara snurrar runt där inne kunde komma ut. Trots att jag verkar vara som en öppen bok när det kommer till känslor, så känns det som att det är så mycket annat som ligger och pyr där inne. Jag måste få hjälp med detta, det är inte sunt för någon att jag ska behöva gå och känna mig som en tickande bomb.

Vad är det för tagg som fortfarande sitter där och gnager, svider och bryts sönder? Vad är det för skit som inte har fått komma upp till ytan? 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kanske kom dessa tankar för att det är alla hjärtans dag idag och hela samhället osar utav kärlek, snuttigull och massa rosa fluff , men det spelar egentligen ingen roll för det jag vill få ut av texten är lika viktigt vilken dag det än är på året.


Jag ska bli bättre att berätta för personer i min närhet hur mycket jag tycker om dem, hur mycket jag uppskattar att personen finns där. Att jag är glad att personen tar sig tiden att finnas där för mig. Att jag genuint är överlycklig att just den personen kommit in i mitt liv. Att personen betyder mycket för mig, att det personen gör är värdefullt. Att jag helt enkelt inte skulle kunna tänka mig ett liv utan personen ifråga.

Jag ska göra mitt allra bästa att visa min uppskattning och bli bättre på att säga det till personen, och att ge komplimanger. För vad är det värsta som kan hända om jag säger till en person att du är verkligen en så himla fin person. Jag är så tacksam för att du finns i mitt liv. Eller jag är så stolt över dig. Det är ju ord som ingen skulle bli ledsen eller arg av att få höra. Det finns inget finare än att få en komplimang, eller bara att få känna sig sedd.

Testa imorgon när ni kommer till jobbet/skolan att istället för att bara säga godmorgon eller hej., utan i stället säga Godmorgon och personens namn. Du kommer få en helt annan respons än vad du annars får av dina kollegor/klasskamrater.

Likes

Comments

Imorgon på självaste alla hjärtans dag fyller världens bästa L 6 år. Hur galet är inte det?! Jag har en sexåringen här hemma imorgon. Hon börjar skolan till hösten! Min lilla lilla sparvunge, när blev hon så stor? Och vart tog dessa sex år vägen? Så mycket det hänt med sex år.

Mamma det känns så konstigt i kroppen, tror du det är för att jag blir så stor imorgon?

Imorgon fantastiska L ska du firas med dunder och brak mitt rosa lilla yrväder

Likes

Comments

Jag är så trött på alla dessa känslor som kommer som svallvågor över mig. Det kommer som ett slag i magen, pang från ingenstans.

Krypa ihop till en boll och skrika, gråta eller rent utav gapskratta, jag vet inte vad det är som vill komma ut. Jag känner mig som en tickande bomb som i vilken sekund som helst kan sprängas, men är det ilska, sorg, glädje eller lycka det har jag ingen aning om men något är på väg ut.

Har lärt mig att jag måste låta dessa utbrott få komma annars blir det bara värre, men när jag inte har en aning om vad det är som bubblar i mig så är det väldigt skrämmande för mig. På samma gång som det är skrämmande är det väldigt spännande, hur sjukt låter inte det?

Eller är det bara att jag håller på att komma till ro i min nya vardag? Att jag håller på att skapa ett eget liv? Eller vad är det som händer? Det är så många nya känslosvall som bubblar i mig. Det är ändå rätt så fascinerande att få göra den här upptäckten i mitt inre kaos.  

Likes

Comments

Finns det någon värre känsla än otillräcklighet? När det känns som att det inte spelar någon roll vad man än gör så blir det fel eller att det skiter sig. Den där känslan som gnager i en och som svider.

Den där paniken utav att känna att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger det kommer inte räcka till. Den känslan har jag burit på hela dagen, som ett grått moln över hela mig. ett tjockt äckligt illaluktande täcke.

Och så slog det mig, jag har kommit i den där fasen i min process att jag känner ilska, jag känner hur det bubblar i mig och jag vill bara skrika. Att jag kommer aldrig ta mig igenom detta själv. Jag är ingen självständig människa, jag kommer ställa till det för mig och det kommer bli ett kaos igen. Eller är det frustration jag känner? Vemod? Bitterhet? Jag vet inte det enda jag känner och vet just nu är att jag inte vill hoppar över den här fasen och känna mig stark igen. Stark, självständig och modig. Nu känner jag mig raka motsatsen. Tänk om ens känslor kunde kännas på ett normalt plan och inte så hysteriskt mycket.

Drit å dra ADHD! Idag är du det värsta jag vet, jag hatar dig och jag vill inte att du ska bo i min kropp. Nu är du inte det minsta positiv eller en tillgång, du är en riktig skitstövel som jag skulle vilja ge en smäll på käften.


Likes

Comments

Trots att dagen startade 04:30 det borde vara olagligt att bli väckt så tidigt en lördag, så har vi haft en riktigt mysig dag. jag och tjejerna.

Efter en långfrukost framför tv:n så bakade vi gofika och inväntande playdate för L&B och kaffedate för mig. @JessicaElofsson (in och kika på hennes blogg ) och hennes stora son kom hit en sväng på förmiddagen, så vi styrde pulkan och bobben till tingshusbacken och brände av några åk innan vi gofikade. En förmiddag vi verkligen behövde, finns det något bättre än att få tillbringa tid tillsammans med fina vänner?

Myset denna lördag får fortsätta resten utav dagen. Både jag och tjejerna behöver ladda upp inför kommande vecka. L fyller 6 år på onsdag så det vankas kalas för hela slanten under veckan. Det är så galet att min lilla L fyller 6 år och ska börja skolan till hösten. Hon är ingen liten flicka längre utan nu börjar hon bli så stor, känns som det var igår jag skolade in henne på förskolan. Och nu ska hon helt plötsligt börja skolan. Jösses, lilla lilla L vart har dessa år tagit vägen? 

Vad har ni för planer ikväll? Själv ska jag dyka ner i min garnlåda och virka några idéer som grott i skallen ett tag. Fick hem ett laddning med garn för ett tag sen så det är liksom dags att dyka ner i lådan och förverkliga idéerna. 


Likes

Comments

Äntligen kom L&B hem till mig, veckan hos J är så lång och veckan hos mig går så löjligt fort. Det tror jag alla som lever varannan-vecka-livet kan hålla med om.

Det börjar så sakta bli vardag och rutin på de olika veckorna, det är så speciellt båda två. Att bli ensam efter så många år är så konstigt. Jag sa till J när jag fick tillgång till min lägenhet och började packa att det känns som jag ska flytta hemifrån. Och så har det verkligen varit, det är så mycket man tar för givet när man lever i en relation. Allt flyter liksom på på ett helt annat sätt. Jag och J hade ändå många år tillsammans, jag blev vuxen med honom och det hände så otroligt mycket de åren vi var tillsammans. Så även om vi valt detta gemensamt att gå skilda vägar så är det ändå väldigt konstigt att stå här ensam. Ensam med ett hem, ensam med två barn, ensam med alla ansvar och ensam överhuvudtaget.

Jag trivs att vara ensam, det är en sorts terapi att få gå runt här i MIN lägenhet och driva runt, greja och bara vara. Men det känns ändå så konstigt när man är van att det är någon hemma eller att det i alla fall kommer hem någon senare på kvällen. Det är så tyst, den där tystnaden är något jag aldrig kommer bli van med tror jag. Det är nästan den som är värre än att vara ensam. Tystnad kan jag till och med tycka är obehaglig näst intill skrämmande. Tystnad är värre än ensamhet.

Likes

Comments

Egentligen skulle jag skriva ett helt annat inlägg idag, men så plingade det till i min inkorg på Facebook. Det var det här fina meddelandet som plingade.

Har en tid känt att det gått lite trögt i skrivandet och har känt ett visst tvivel på att någon ens bryr sig om mina ord. Alltså en sån där period som jag gör allt för att inte hamna i. Trots att det faktiskt börjar rulla på riktigt bra med mitt projekt så har det ändå funnits ett visst tvivel. Det kanske är sunt på ett sätt, att jag aldrig tar framgången för givet. Så de här orden fick mig verkligen att vakna till och förstå att jag faktiskt gör skillnad, att mina ord betyder något.

Och som personen skriver att vara öppen kan göra ont, det gör riktigt ont ibland! Öppenhet är verkligen ingen självklarhet, ibland tvivlar även jag på att vara såpass öppen som jag är, är det verkligen värt det? Och ja det är värt varenda tår, all frustration, all ilska och allt där emellan, när jag får den här fina responsen så väger det upp mot alla strider jag tar mig an.

Jag kommer aldrig ge upp!

Likes

Comments

​Idag fick jag ett mail som gjorde att veckan startade på ett mycket bra sätt. Ett mail som faktiskt var ett bevis på att jag har en talang, ja det är okej att säga det högt, och att jag har en möjlighet att börja bygga och förverkliga mina idéer. När allt är spikat och bestämt ska jag berätta vad som är på gång, i vilket fall så känns det så himla roligt och spännande att få än mer utlopp för min kreativa sida.

Så nu börjar mina tankar snurra än mer, fast på det där bra sättet. Hur mycket ska jag våga satsa? Hur stort steg ska jag ta? Hur ska jag lägga upp och strukturera upp mina planer? Mmmm det är nu det är dags att sätta sig ner och göra en plan innan det blir ett enda stort kaos. Så vet ni vad, för första gången i mitt liv ska jag faktiskt be någon som har erfarenhet utav skrivande och större samarbeten om hjälp. För jag vill inte att detta ska fallera, nu är det min tur att få stå där framme och vara stolt över något som jag skapat alldeles själv. 

​Herregud vad roligt det här ska bli! 

Likes

Comments

Vara öppen med sitt mående kommer man alltid längst på det kommer jag hålla fast vid. Att det känns jävligt är okej att säga högt, man ska dock inte glömma att även berätta när allt känns bra. För min del kan det lätt att fastna i känslor, både de bra och de dåliga. Och med det menar jag att ibland blir jag så mitt uppe allt som känns bra att det slår över och jag börjar förneka att den där taggen som sitter och gnager.

Nu menar jag inte att du ska gå och känna efter och ta för givet att du egentligen mår dåligt. Det jag menar är att det tar tid att få såren att läka, det tar så mycket längre tid än du tror. Jag tror också att sår inte läker fullt ut, jag tror bara att man lär sig leva med såren och att det ibland blir en liten rispa på skorpan. Det gäller bara att stoppa blödningen på ett sunt sätt, och vad är då ett sunt sätt? Ja jag är inte till hundra säker på att jag funnit det sätter än, jag har en förmåga att alltid bli lite väl uppsluppen i det sunda sättet och det lätt går till överdrift. Den biten är något jag måste lära mig hantera bättre, allt eller inget har aldrig fungerat och kommer aldrig fungera tyvärr.

Jag är ändå så stolt över att jag ändå kommit till insikt med det, att jag beter mig på det sättet. Och att jag verkligen måste lära mig hantera det. Jag är så stolt över att jag vågar erkänna. 

Erkänna är verkligen inte lätt, det svider, det svider något så enormt. Men det är värt det, det är värt att få säga det högt att faktiskt sträcka ut sin hand och be om hjälp. Svälja all stolthet och faktiskt visa sig sårbar. Det gör ont, skitont men du kommer snabbt glömma allt det onda och se en ljusning. Det blir bättre även om det inte alltid känns så. 

Likes

Comments